– Film är ett ultimat upplevelseformat. När en berättelse blir slående i film kan alla uppleva den, oavsett vad de har för referensramar. Johanna har jobbat med i stort sett allt inom film, från maskör till inspelningsledare. Det var när hon förstod alla delar av hantverket som hon visste att filmen var hennes kall. Hon började då på Fridhems Folkhögskola i Skåne, och två år och tretton kortfilmer senare kände hon sig säkrare på vilken väg hon ville ta inom film. – Många av kortfilmerna var helt urusla, men på den vägen förstod jag sakta hur man behöver göra för att få till ett slutresultat. Man gynnas av att kunna hela produktionsloppet i filmen, framför allt för att man ska få glädje av det. Det Johanna helst av allt vill är att driva berättelsen, vilket hon gör som manusförfattare och regissör. Genom att få hålla i trådarna och utnyttja alla möjliga berättarkomponenter vill hon skapa fiktiva universum som ger publiken en upplevelse. – Jag vill inte göra film för att ge ett porträtt av verkligheten, utan jag vill göra film för att man ska få uppleva någonting. Filmskapare som Sergio Leone och Quentin Tarantino får ta plats när hon förklarar varför hon älskar film så mycket. – Tarantino kan bygga upp en fantastisk värld som man förstår inte är verkligheten, och just för att den inte är det går man in i fiktionen och tror på den. Oavsett om det är en kortfilm, långfilm eller novellfilm vill jag att man ska kunna gå in i berättelsen och känna att “det här är absolut inte verkligheten, men nu sitter jag här och upplever någonting”. Johanna tycker själv att det saknas svenska filmer som vågar skapa ett ordentligt fiktivt uttryck. Hon tror att det delvis kan bero på att lovande talanger med nya idéer inte tas om hand. Till exempel kommer SFI inte att följa upp sitt Rookieprojekt, där semiprofessionella filmare fick chans att göra långfilm. Det var genom den satsningen som Lisa Aschan gjorde succé med Apflickorna, en film som betyder väldigt mycket för Johanna och har varit en stor inspiration. – Men det största problemet är att vi inte pratar om film i skolan. Vi pratar om litteratur, vi pratar om musik, när jag gick på högstadiet hade vi musik som ett ämne, men vi pratar inte om film. Svenska folket har ingen relation till hur film producerats, för att det finns aldrig ett sammanhang som hinner nå dina ögon och öron och säger: “Hit kan du komma och prova på att göra film”. – De personerna som aldrig gör film kanske är genier. Vi vill ju att de ska komma och göra film så att man får uppleva deras berättelser, men de faller bort om de inte vet om att man kan prova sig fram till att bli en filmskapare. Johanna hoppas att nya filmare kämpar för att hitta sin väg framåt men understryker samtidigt att det inte är en god idé att ha för bråttom. – Jag tror att man ska räkna med att det tar några år för att förstå hur man gör film, och då vet man också vart man vill inom film. Så jag tycker man ska sätta sig på en skola och vara väldigt mån om sin egen utveckling. Och göra så mycket film som det bara går under de åren. Man hjälper sig själv genom att hjälpa andra, menar hon. Huvudfokus ska ligga på egna projekt om man vill bli filmskapare, men man ska aldrig underskatta den erfarenhet andra kan ge. Däremot är det inte alltid lätt att veta vilken yrkesroll man vill ha och vad man är bra på. I sådana fall anser Johanna att möjligheten att testa sig fram är det bästa. – Alla positioner är lika viktiga vid en filmproduktion. Om man är nybörjare och vill arbeta med film på något vis, men inte vet hur, tycker jag att man ska söka sig till en praktisk filmutbildning och prova på allt. Och hon känner till hur det är att vara nybörjare. När hon gjorde sin första kortfilm på Fridhems Folkhögskola gick precis allting fel eftersom hon inte visste hur man skulle arbeta på en inspelningsplats. – Det blev storm, skådespelarna frös, jag kunde inte kameran och energin var urusel. Om man drar en metafor skulle man kunna säga att min första inspelning var filminspelningarnas mest misslyckade streckgubbe. Jag kommer aldrig att se den minutfilmen igen. Trots katastrof efter katastrof blev filmen väl emottagen när Johanna visade upp den, och många tyckte att hennes idéer var spännande. – Allt ger någon sorts erfarenhet, det kan man glädjas åt när man känner sig missnöjd. Med tiden blev Johanna mer erfaren och lärde sig hur fysiskt krävande en filminspelning kan vara. Inte ens den bästa av regissörer kan förutse vad som kan hända, och slumpen kan föra med sig både onda och goda saker. Under inspelningen av Vi ska plocka Pascal i natt skedde det senare. – Någon hittade ett hjorthorn i skogen under en scen vi spelade in. Det var ett magiskt ögonblick, eftersom vi skulle spela in en scen som innehöll en krock med ett rådjur två dagar efteråt. Hornet gjorde scenen bra och jag har kvar det ännu. Det syns tydligt på Johanna att ingenting skulle kunna rubba hennes passion för film. Hon vet helt enkelt var hon hör hemma. – Jag tycker det finns en sådan energi på inspelningsplats som är svår att beskriva. Jag har aldrig upplevt något liknande. Jens Isaksson
0 Comments
Leave a Reply. |
IntervjuerClick here to edit. ArkivKategorier
Alla
|