Paula Wahlblom PROGRAMCHEF FÖR SEMINARIEPROGRAMMET & REGION (GIFF) Arbetet pågår för fullt inför 2012 års upplaga av nordens största festival. Under en hel vecka i vintertid väntas 200 000 besökare samlas i Göteborg för att se film från hela världen. Dessutom bjuds de in till ett världsunikt seminarieprogram där filmen lyfts upp för diskussion. - Film är vår tids stora kulturbärare. Alla läser inte böcker eller går på opera längre, men alla tittar på film och har ett förhållande till den rörliga bilden. Paula Wahlbom har arbetat på Göteborg International Film Festival (GIFF) sedan 2005. Hon är ansvarig för dels seminarieprogrammet och dels för festivalens regionala uppdrag. Det sistnämnda innebär att bitar ur festivalprogrammet arrangeras i Västra Götalandsregionen under den tid då filmfestivalen inte pågår. Att arbeta med något man har tyckt om sedan barnsben är betydande för Paula. - Film är en sammanfattning av allt jag är intresserad av: litteratur, musik, konst - allting finns i filmen. Hon tror att GIFF:s storhet beror på att festivalen välkomnar besökarna så att de känner sig hemma. Någon uppdelning mellan filmbransch och publik existerar inte, utan det är snarare en mötesplats där alla som gillar film får träffas. - Alla kommer ju hit, både filmskaparna själva och de som jobbar politiskt med film, från kreatörer till producenter, distributörer och biografägare. Så det är viktigt att man får den där informella mötesplatsen där man kan träffas. Och seminarieprogrammet som mötesplats är viktig på grund av att det blir en arena där man lyfter på filmen och tar den på allvar. Under seminarieprogrammet kan man ta del av master classes där regissörer berättar om sina arbetsprocesser, och man kan även delta i diskussioner där filmpolitiska frågor och aktuella teman är i centrum. - Eftersom vi översvämmas av rörliga bilder är det viktigt att någon tar ansvar för vad som visas och att man har ett samtal om varför de ser ut som de gör. Det finns ingen annan filmfestival i hela världen som har ett seminarieprogram som är så stort och öppet för publiken som vårt. Unga filmare har mycket att ta till sig under festivalens seminarieprogram. Paula säger att hon själv hade hängt på festivalen hela tiden om hon varit ung filmare och “på väg” - Det är ju väldigt kul att träffa alla filmskaparna, för det kan vara väldigt inspirerande. Samtidigt är det ju viktigt att man går på alla de branschiga seminarierna, för det är då man får kunskaper och ingångar till hur man gör och når ut med sin film, både på det kreativa och det praktiska planet. Paula är särskilt stolt över gästerna hon lyckats bjuda in till festivalen. Genom åren har en bland annat skådespelaren Gael García Bernal och regissörerna Claire Denise och Milos Forman delat med sig av sina erfarenheter till besökarna. - Sedan hade vi B-filmernas geni och mästare Lloyd Kaufman här som var otroligt rolig att lyssna på, säger hon med ett leende. Precis som under en filminspelning kan oförutsägbara händelser inträffa, som att en gäst ställer in i sista stund. Paula nämner Oscarsgalan som ett exempel på vad bokningarna kan krocka med. Eftersom många stora skådespelare och regissörer är ute på PR-turné för sina filmer vid den tiden riskerar programsättningen att påverkas. - Då får man väldigt snabbt försöka hitta en annan kul programpunkt att ersätta med. I allra värsta fall får man ställa in. Det försöker vi undvika till varje pris, men ibland händer det att man måste det. Ibland får man den typen av tråkiga avhopp precis innan programmet ska gå i tryck, och då är det ju svårt att få in någonting. Paula och hennes medarbetare gör alltid sitt yttersta för att hålla motgångarna på avstånd så att de kan inrikta sig på det som är viktigt, nämligen att lyfta fram bra filmare som gör intressanta filmer. - Vi är väldigt tidiga med att se nya talanger, de som är på G. De kanske inte har hunnit bli så medialt kända än, utan många som har blivit jättekända har vi haft här först. Att få sin film visad på en etablerad festivals biodukar kan innebära startskottet för en ung filmare med ambitioner. Det är möjligt att skicka sin film till GIFF och få den bedömd av en programgrupp som avgör om den platsar eller inte. Om den inte skulle komma med i programmet råder Paula att man inte ger upp. - Det behöver absolut inte bero på att filmen är dålig på något sätt. Det finns många som inte har kommit med här, men som har kommit med på andra festivaler. Det är ju ändå människorsom sitter och bedömer, och man har ju olika smak. Så man ska absolut inte bli ledsen eller bli nedslagen, utan snarare tänka: “Okej, de gillade den inte. Då skickar jag den till en annan festival där de fattar hur bra min film är”. När Paula reflekterar över hur GIFF står sig i dagens läge tycker hon att det är tack vare programmets enorma bredd som storheten håller i sig. Utöver de svenska besökarna består publiken till stor del av filmintresserade från norden samt delar av Europa. - Men jag skulle hoppas att fler människor upptäckte oss, att det kom människor från hela världen som jättegärna ville uppleva Göteborgs filmfestival. Det hade varit väldigt roligt. Jens Isaksson
0 Comments
– Film är ett ultimat upplevelseformat. När en berättelse blir slående i film kan alla uppleva den, oavsett vad de har för referensramar. Johanna har jobbat med i stort sett allt inom film, från maskör till inspelningsledare. Det var när hon förstod alla delar av hantverket som hon visste att filmen var hennes kall. Hon började då på Fridhems Folkhögskola i Skåne, och två år och tretton kortfilmer senare kände hon sig säkrare på vilken väg hon ville ta inom film. – Många av kortfilmerna var helt urusla, men på den vägen förstod jag sakta hur man behöver göra för att få till ett slutresultat. Man gynnas av att kunna hela produktionsloppet i filmen, framför allt för att man ska få glädje av det. Det Johanna helst av allt vill är att driva berättelsen, vilket hon gör som manusförfattare och regissör. Genom att få hålla i trådarna och utnyttja alla möjliga berättarkomponenter vill hon skapa fiktiva universum som ger publiken en upplevelse. – Jag vill inte göra film för att ge ett porträtt av verkligheten, utan jag vill göra film för att man ska få uppleva någonting. Filmskapare som Sergio Leone och Quentin Tarantino får ta plats när hon förklarar varför hon älskar film så mycket. – Tarantino kan bygga upp en fantastisk värld som man förstår inte är verkligheten, och just för att den inte är det går man in i fiktionen och tror på den. Oavsett om det är en kortfilm, långfilm eller novellfilm vill jag att man ska kunna gå in i berättelsen och känna att “det här är absolut inte verkligheten, men nu sitter jag här och upplever någonting”. Johanna tycker själv att det saknas svenska filmer som vågar skapa ett ordentligt fiktivt uttryck. Hon tror att det delvis kan bero på att lovande talanger med nya idéer inte tas om hand. Till exempel kommer SFI inte att följa upp sitt Rookieprojekt, där semiprofessionella filmare fick chans att göra långfilm. Det var genom den satsningen som Lisa Aschan gjorde succé med Apflickorna, en film som betyder väldigt mycket för Johanna och har varit en stor inspiration. – Men det största problemet är att vi inte pratar om film i skolan. Vi pratar om litteratur, vi pratar om musik, när jag gick på högstadiet hade vi musik som ett ämne, men vi pratar inte om film. Svenska folket har ingen relation till hur film producerats, för att det finns aldrig ett sammanhang som hinner nå dina ögon och öron och säger: “Hit kan du komma och prova på att göra film”. – De personerna som aldrig gör film kanske är genier. Vi vill ju att de ska komma och göra film så att man får uppleva deras berättelser, men de faller bort om de inte vet om att man kan prova sig fram till att bli en filmskapare. Johanna hoppas att nya filmare kämpar för att hitta sin väg framåt men understryker samtidigt att det inte är en god idé att ha för bråttom. – Jag tror att man ska räkna med att det tar några år för att förstå hur man gör film, och då vet man också vart man vill inom film. Så jag tycker man ska sätta sig på en skola och vara väldigt mån om sin egen utveckling. Och göra så mycket film som det bara går under de åren. Man hjälper sig själv genom att hjälpa andra, menar hon. Huvudfokus ska ligga på egna projekt om man vill bli filmskapare, men man ska aldrig underskatta den erfarenhet andra kan ge. Däremot är det inte alltid lätt att veta vilken yrkesroll man vill ha och vad man är bra på. I sådana fall anser Johanna att möjligheten att testa sig fram är det bästa. – Alla positioner är lika viktiga vid en filmproduktion. Om man är nybörjare och vill arbeta med film på något vis, men inte vet hur, tycker jag att man ska söka sig till en praktisk filmutbildning och prova på allt. Och hon känner till hur det är att vara nybörjare. När hon gjorde sin första kortfilm på Fridhems Folkhögskola gick precis allting fel eftersom hon inte visste hur man skulle arbeta på en inspelningsplats. – Det blev storm, skådespelarna frös, jag kunde inte kameran och energin var urusel. Om man drar en metafor skulle man kunna säga att min första inspelning var filminspelningarnas mest misslyckade streckgubbe. Jag kommer aldrig att se den minutfilmen igen. Trots katastrof efter katastrof blev filmen väl emottagen när Johanna visade upp den, och många tyckte att hennes idéer var spännande. – Allt ger någon sorts erfarenhet, det kan man glädjas åt när man känner sig missnöjd. Med tiden blev Johanna mer erfaren och lärde sig hur fysiskt krävande en filminspelning kan vara. Inte ens den bästa av regissörer kan förutse vad som kan hända, och slumpen kan föra med sig både onda och goda saker. Under inspelningen av Vi ska plocka Pascal i natt skedde det senare. – Någon hittade ett hjorthorn i skogen under en scen vi spelade in. Det var ett magiskt ögonblick, eftersom vi skulle spela in en scen som innehöll en krock med ett rådjur två dagar efteråt. Hornet gjorde scenen bra och jag har kvar det ännu. Det syns tydligt på Johanna att ingenting skulle kunna rubba hennes passion för film. Hon vet helt enkelt var hon hör hemma. – Jag tycker det finns en sådan energi på inspelningsplats som är svår att beskriva. Jag har aldrig upplevt något liknande. Jens Isaksson JENS NILSSON WEBBANSVARIG PÅ ANIMATION I VÄST Walt Disneys tecknade långfilm Snövit och de sju dvärgarna lär bestå av över 250 000 teckningar. När dessa visas efter varandra i en rasande hastighet uppstår illusionen av att teckningarna får liv och rör på sig. - Att få liv i en teckning är som en förlängning av det man har inne i skallen. Jens Nilsson är utbildad illustratör och animatör. Han började studera 3D-animation i USA, men för varje år som gick tog han ett steg tillbaka mot mer traditionell animation, den som utförs med papper och penna. Den som den över sjuttio år gamla filmen om Snövit skapades genom. På Animation i Väst arbetar Jens för att sprida kunskap om animation, inte bara till Västra Götaland utan även hela Sverige. Såväl etablerade som nyblivna animatörer kan få tillgång till resurser och lokaler för att producera animation. I vad som kallas Animationsverkstan kan man framställa animation från scratch till färdig film, bland annat ritbord, scanner, kameror och programvaror. - Här finns alla verktyg du behöver för att kunna göra i princip en animerad långfilm, både för 3D, stop motion och tecknat. I Sverige görs det inte särskilt mycket animerad film, ännu mindre långfilm. Historiskt sett kan man räkna succéerna på sina fingrar - däribland Pelle Svanslös-filmerna och Per Åhlins Resan till Melonia. Jens arbetade på Åhlins senaste film, Hundhotellet. Den kom 2000 och blev en ekonomisk förlust. I dagens läge tycks den svenska produktionen av animerad långfilm till och med vara ner på noll enligt Jens. Han säger att svenska animatörer är bra på teknik, men ligger lite på latsidan när det kommer till karaktärsanimation. - Den mest framgångsrika filmanimation som kommit från Sverige är faktiskt Crazy Frog. Den är rätt kort, men har ändå haft en otrolig framgång. Speciellt i England, där de till slut förbjöd den för att den var så jobbig (skratt). Jens berättar att Danmark och Norge är mer produktiva på animationsfronten, inte minst eftersom de har mer pengar att lägga i de produktionerna. Fler och fler länder tycks ha insett att det finns pengar att tjäna på en framgångsrik animerad film. - Innan Lejonkungen kom fanns det i princip bara Disney, men nu har det börjat startas små studios överallt. Free Jimmy, en 3D-animerad film från Norge, blev Europas dyraste film någonsin. Man brukar räkna med att en animerad film kostar mellan femtion och sextion tusen kronor per minut att producera, och det är kostnader man vill få ner. I dyra europeiska och amerikanska projekt gör man ibland det genom att låta låglöneländer som Korea och Vietnam stå för det mest tids- och pengakrävande jobbet, nämligen själva tecknandet. På så vis går mycket hantverksmässig kunskap förlorad, inte minst i Sverige. Det är något Animation i Väst vill förändra. - Vi har startat en del egna kurser för de som vill lära sig. Vi är inte en förening för de som bara tycker om att titta på animerad film, utan de som är med är sådana som vill göra animerad film. För blivande animatörer är det viktigt att tänka på att datorn är ett verktyg som kan förenkla och inte något man behöver vara beroende av. Däremot är det inte omöjligt att man blir beroende av datorns förenklande ändå, eftersom animation utan dess hjälp ofta tar lång tid och är mycket mödosamt. För en tämligen ambitiös animation är det runt 24 teckningar per sekund som krävs. Oavsett om det är datorn eller pennan som lockar tycker Jens att grundkunskaper inom färg och form är en stor fördel. - De som är duktiga 3D-animatörer är duktiga animatörer först och främst. Jag hade själv ett vägskäl när jag läste: antingen läste jag datorbiten eller den konstnärliga och mer visuella biten. Där valde jag den senare, för datorbiten var egentligen ren matte. Precis som i spelfilmsproduktion finns det hur många roller som helst inom animation, och Jens menar att man ska fundera på vad det faktiskt är man vill göra. Utöver karaktärsanimation och programmering kan man till exempel även måla bakgrunder och skapa specialeffekter. - Det är svårt när man börjar studera, för man vet inte hur många yrken som finns i en produktion. Men har man grundkunskaperna inom färg och form är det mycket lättare att ta till sig allt, särskilt de verktyg som finns på datorn. I framtiden hoppas Jens att större möjligheter att studera animation kommer att finnas. Personligen känner han på sig att det finns många i Sverige med något att berätta, och han vill att de ska få chansen att nå ut med dessa berättelser. Jens Isaksson Cornelia Bjurström FÖRESTÅNDARE PÅ BIO ROY Högst uppe på Kungsportsavenyn ligger Bio Roy, en av Göteborgs äldsta biografer. Som den enda kvarvarande av åtta biografer som låg längs avenyn under 1940-talet utmärker sig Roy genom att ha en annorlunda stil än exempelvis SF. Dess design och inredning har en 40-talistisk prägel samtidigt som biografen har utrustats med modern, digital teknik. Det är viktigt att följa med i utvecklingen menar föreståndaren Cornelia Bjurström. Hennes främsta uppgift är att se till att biografen överlever. - Det är inte helt lätt att slå sig in på biografmarknaden, det finns en uttalad biografdöd. Det handlar om att hitta sin roll i Göteborg och det tycker jag att vi har gjort. Cornelia har hunnit med en hel del innan hon tog sig an föreståndarrollen. Med en kandidatexamen inom drama, teater och film har hon bland annat arbetat som ljussättare på Backateatern och producent åt magikern Carl-Einar Häckner. Hennes mångsidighet har färgat av sig på Bio Roys program: förutom spelfilm visas andra typer av föreställningar, ofta direktsända från olika delar av världen. - Det är baletter från Bolsjoj, teater från National Theatre i London, nyårskonsert från Berlin, ja, det är väldigt mycket. Digitaliseringen tillåter Bio Roy att visa så många föreställningar som de gör. Istället för dyra filmrullar som ska hanteras kopplas en hårddisk in i projektorn ur vilken filmen spelas direkt som en datafil. - Förr var all film på 35 mm, bara de stora regissörerna kunde få ut sina filmer eftersom de är så dyra. Det kostar 20 tusen att göra en kopia, så små filmmakare kunde inte alls göra 35 mm-kopior. Priset och tyngden gjorde att det tidigare inte var lika smidigt för en film att visas på alla biografer, eftersom den trots allt skulle skickas vidare mellan dem. Numera kan i princip alla biografer få sin kopia utan att oroa sig över dyra kostnader eller tung förflyttning. Men bland alla fördelar döljer sig en del problem. Cornelia erkänner att den analoga tekniken var slitsammare, men då det var ett rent mekaniskt hantverk hade man hela tiden full kontroll över vad man gjorde. - Det är så mycket som kan hända med det digitala. Det är mycket “barnsjukdomar” just nu, för det finns ingen norm än så länge. Det kan vara skadade filer, hårddiskar som inte kan läsas i vår projektor. Sådant måste standardiseras för att det ska hålla. Och om de lokala problem som uppstår på själva biografen kan tyckas förödande, är det inget emot vad som kan hända via den satellitteknik som gör direktsändningarna möjliga. När amerikanarna filmar en föreställning från Metropolitan i New York ska den färdas till en satellit, tas ner i London, skickas upp till en ny satellit som sänder den till Kaknästornet för att slutligen nå vita duken på Bio Roy. Under signalens väg är det mycket som ska klaffa, och det behöver inte vara så långt som från USA. Cornelia berättar om hur fel det gick när Roy skulle direktsända en sing-a-long med Peter Jöback från Stockholms konserthus. - Först funkade testet som man gör en timme innan för att maskinisten ska kunna ställa in sync och så. Och sedan funkade den första halvtimmen av visningen, folk satt och sjönk med. Men så började det komma störningar, det “fastnade”, blev pixligt, och så försvann ljudet. Under sista kvarten kom dock både ljudet och bilden tillbaka, vilket gladde de fåtal besökare som hoppfullt satt kvar under hela visningen. - De var ju glada över att de fick se slutet, men alla fick ändå pengarna tillbaka. Det bestämde vi under pausen. Som ansvarig för biografens överlevnad måste Cornelia till varje pris undvika att behöva betala tillbaka biljettintäkterna. En biljett har vanligtvis ett ordinarie pris mellan 90 och 100 kronor, men det ska fördelas innan Roy får sin vinst. - 10 procent går direkt till Svenska Filminsitutet, det gör det alltid. Sedan går 40 procent av resten till distributören, i filmhyra. Och vi får sedan behålla det som blir över. Om man på egen hand har gjort en film är det möjligt att vara sin egen distributör. Bio Roy kan visa den i sin salong så länge man själv står för annonsering, affischer och övrig marknadsföring. De 40 procenten som går i filmhyra får man då själv behålla. Hon tror att det visas fler verk av oberoende filmare på Bio Roy än på andra biografer. Digitaliseringen öppnar upp för en bredare tillgänglighet. - Du kan till och med komma med kameran och koppla in den i vår projektor. Men i och med att vi bara har en salong så har jag inte alltid möjlighet att hyra ut, framför allt inte kvällstid vilket ju är det många vill ha. Men dagtid, och helger dagtid, är lättare. Och då är det många som kommer. Även om man lätt kan sprida sin film på internet hoppas Cornelia att strävan efter att få upp den på vita duken inte ska försvinna. Hon anser att film är och alltid kommer att vara bäst på bio. - Därför att man upplever det tillsammans med andra. Och det är en koncentration på filmen: man slipper reklamavbrott, popcornkartonger och sms:ande ungdomar. Man bara sitter i en skön fåtölj och inte gör något annat. Det tycker jag är suveränt. Jens Isaksson |
IntervjuerClick here to edit. ArkivKategorier
Alla
|